Tell everybody I'm on my way :)
Av kärlek
Bloggar bara kort, är på språng då jag ska till jobbet för en sista arbetsvecka. Mycket har hänt och jag har mycket att berätta, men jag väntar till en dag då jag har mer tid och lugn. Men nu vet ni att jag lever :)
"Your life is God's gift to you, what you do with it is your gift to God"
Guds fiende
Jag kan inte tjäna både Gud och anorexin. Anorexin är en Guds fiende, en mörk kraft vars mål är att bryta ned, förgöra, förinta. En usel mördare med döden som mål, och som tillfogar en massa lidande längs vägen.
Gud vill fria. Bygga upp och återupprätta mig, men det är JAG som måste låta honom göra det. Jag måste välja vem jag vill tjäna, för man kan inte tjäna ljus och mörker samtidigt. Jag vill tjäna Gud, det vet jag, men jag måste klara av att välja på djupet och jag vet att jag behöver hjälp både av Gud och av människor för att klara av att genomföra de omfattande förändringar som valet innebär. Gud finns där, han är redo. Jag söker behandlingar, och jag hoppas så intensivt på att få komma till Capio igen.
Jag tvivlar inte längre på att Gud finns. Aldrig. Jag behöver nu bara känna att han har en plan med mitt liv.
He's got the whole world in His hand
Är nu på plats i Tjeckien. Bilat hit med familjen och på så sätt fått måååånga timmar på mig att beundra Guds fantastiska skapelse! De stora slätterna, de böljande kullarna och de spetsiga bergen. Alla vattendragen, grönskan... Allt är så underbart fantastiskt! Vår Gud är en stor Gud. Tänker vilken omsorg han har om oss. Tittar på naturen och förundras över att samme Gud också har skapat mig. MIG! Lilla, lilla obetydliga mig. Designat, ordnat, fixat. Jag är ett konstverk!
Jag har genom ätstörningen gjort våld på skapelsen. Genom självskadebeteendet faktiskt förstört den. Jag vet att Gud förlåter mig när jag ber, men jag måste sluta nu. Sluta svälta mig och förstöra Guds tempel, sluta svälta Jesus i mig och sluta hindra hans arbete genom mig.
Nu drev jag visst ifrån ämnet. Gud är fantastisk och jag älskar honom. I hans skapelse ser jag hans väsen.
This is where the healing begins
I will be still and know You are God
Gud har perfekt timing.
Jag tvivlar inte längre. Han finns. Han står vid min sida, omsluter mig helt och fullt, har full koll på mitt liv.
Den 3:e juni avslutade Han helt brutalt ett kapitel i mitt liv, och jag trodde mitt liv var slut. Citatet "Don''t close the book, just turn the page" kändes som rappakalja, för hur skulle jag någonsin kunna gå vidare? Resa mig igen? Livet som jag planerat föll sönder och samman och slet med sig min kropp och själ i fallet.
Men Gud var inte färdig med mig än.
På jobbet fann jag lugnet. Fri tillgång till kyrkan där jag varje dag kunde sitta stilla i bön och möta Gud. Gudstjänst med Jesus bredvid mig i kyrkbänken. Jag var inte redo att öppna mig för Jesus på grund av rädslan att falla isär, och möttes av en kärleksfull famn och orden "Jag vet". Närheten till havet gav mig frihet. Dessutom fanns (finns) min handledare med jesusögon, starka böner, stor tro och varm omtanke.
Jag kollapsade. Åkte hem. Laddar för ny jobbperiod men ätstörningen är stark. Mitt i all ångest tände Gud ett ljus till: det löser sig med skolan. Jag blir kvar i mitt hemlandsting och kan nu börja söka vård på riktigt.
Nu fortsätter jag be. Be för framtiden och be för nuet. Jag är inte allt för orolig längre, jag litar på Gud. Han finns, han omsluter mig, han har en plan. När han stänger en dörr öppnar han en annan och jag ser det allt tydligare. Jag ser att Han sänder sina änglar, ser att hans timing är perfekt, märker Hans omsorg. Jag litar på Gud, lägger mitt liv i Hans händer, litar på att hans vägar är högre än mina.
Jag är lite rörig idag och jag märker att inlägget blir därefter. Jag älskar Gud, och jag litar på att han kommer att slåss för mig. Att han älskar mig. Jag tror på bönens kraft, förlåtelse och räddning. Jag skulle kunna skriva i all oändlighet, men jag är för rörig. Helt enkelt. Men Gud hjälper mig ur detta också, jag behöver bara luta mig mot honom.
Issues
Jag har haft lite problem med tron och med Gud igen. Jag mår sämre igen, och jag undrar verkligen varför Han gör såhär. Jag är trött, led, svag, ledsen och jag blir så arg över att han sätter fram motgångarna varenda gång jag fått må aningen, aningen bättre. Kan det inte räcka snart?
Oavsett så bär det av mot högmässan om en pyttestund. Hoppas på en fin gudstjänst och att jag kan få känna lite närhet och kärlek. Just nu känns Gud väldigt VÄLDIGT långt borta, och det känns som om han helt slutat älska eller ens bry sig om mig. Ja, det är hårt att skriva så, men det är så det känns. Som enda (?) tydliga motbevis har jag mina änglar nära mig (= mina nära och kära som helt enkelt måste vara utsända) och de stöttar mig både i mitt liv och hjälper mig att bena i och förklara mina teologiska funderingar.
Äsch, vad jag flummar. Enough.
Love, M
Instapray
Åh, dagar som denna är Gud nära! Långt och givande samtal med mina nära, och nu sitter jag i soffan med den underbara vintersolen i ryggen. Värmer så härligt att jag blir alldeles varm inombords!
Var på morgonbön imorse med vår lilla FTO-grupp, tänker nog faktiskt gå med där snart. Känns så rätt och riktigt!
Något annat som också känns helt rätt och riktigt är att jag blivit accepterad som volontär för den nya appen Instapray (som kommer snart), som är "the prayer network"! Känns så viktigt och så roligt!
Det har varit rätt mörkt och tungt i ätstörningen ett tag, men har lyckats med en del saker. Tänkte inte blogga så mycket mer nu, men det kommer.
Dagens: håll ut. Gud har en plan med allas liv. Livet är en GÅVA, varje dag. Guds present till dig. Tacka och ta emot <3
When I look at You
Det är svårt igen. Jag har utsatt mig själv för en på tok för stor prövning trots att jag fick rådet att låta bli. Det är först såhär i "efterhand" man vet vilka beslut som är bra, vilka som är överkomliga och vilka som bara drar ned en. Det här passar in under den sista kategorin och jag är fortfarande mitt i prövningen, mitt i stormen.
Jag läser Bibeln så fort jag får minsta lilla kraft och försöker finna styrka i den, men det är svårt. Mestadels handlar det nog om att luta sig mot Gud nu och lita på att även detta fyller en funktion i Hans plan för mitt liv.
Jag försöker att inte tappa hoppet helt, men det finns en stark längtan i mig att bara ge upp livet och bege mig hem. Hem till Gud. Trots att jag hör honom så tydligt "Det är inte dags än". Jag har ännu inte uppfyllt mitt "uppdrag" här på jorden, han vill att jag stannar. Jag vet att min Gud är en stor Gud, han känner med mig och gråter mina tårar. Jag är inte ensam. Ändå känner jag mig så utlämnad.
When my world is falling apart
And there's no light to break up the dark
That's when I look at You
When the waves are flooding the shore
And I can't find my way home anymore
That's when I look at You
Hjärntvätt
Alltså, ibland blir jag bara så fascinerad av det sekulära samhället. Majoriteten av de människor jag pratar med om att jag numera går i kyrkan ca 3ggr/vecka kommer med kommentarer om att jag blir/blivit HJÄRNTVÄTTAD.
Wow.
När jag hade häst och var i stallet 7 dagar i veckan var det minsann ingen som ens antydde någon slags hjärntvätt, för hästarna och stallet är minsann ett INTRESSE.
Är inte kyrkan också ett intresse? Man pratar om Gud istället för om färgen på benlindorna eller om hästen har mugg eller rasp.
Så. Den som tycker att jag är ute och cyklar kan väl vara snäll och förklara den skillnad som gör att det inte är ok att gå i kyrkan flera dagar/vecka, men all sportslig aktivitet eller sammanträden av andra slag är fullt tillåtet.
I väntan på väntan
I veckan lyftes en mycket underlig fråga från Skolverket, nämligen den om adventssamlingar utan religiöst innehåll... Då måste jag ju bara fråga, eftersom Advent innebär väntan, vad väntar det sekulära samhället på? Tomten? Och VARFÖR anses religion vara något farligt? Något som hjärntvättar och förstör sina utövare? Jag möts ofta av misstänksamhet när jag berättar att jag har en tro, och en del tycks till och med tycka synd om mig. "Stackars tjej som inte vet bättre, hon måste ha blivit hjärntvättad in i kristendomen och tror nu på en Gud som hon intensivt tillber och som hon tror styr hela universum, vilket hon säkert också tror skapades på 6 dagar"...
Åh, och de kunde inte ha mer fel!
För det första handlar tro mer om RELATION än om RELIGION. Relation kan inte tvingas fram, den har jag jobbat på själv och den kräver två aktiva deltagare.
För det andra är jag uppväxt i ett ateistiskt hem, men hade redan tidigt en dragning till Gud och kristendomen. Jag har inte gått särskilt mycket i kyrkan undantaget de tre senaste månaderna, så hjärntvättad är jag INTE.
För det tredje ligger jag inte och talar i tungor dygnet runt, och de gånger jag knäfaller gör jag det i vördnad - inte för att jag är kuvad. Jag ber för att jag tycker om Gud och för att jag tror på bönens kraft (alltså, jag förtydligar: jag tror på GUDS kraft och på hans vilja att hjälpa med det vi ber om).
För det fjärde... Jag vill tydliggöra att det bara är en minoritet av alla kristna som tolkar Bibeln ordagrant och tror på den. När folk frågar mig om jag tror på Bibeln brukar jag svara "Nej, jag tror på Gud". Men återigen, att tro på Gud betyder INTE att man tror vartenda ord som står i Bibeln. Jag personligen tycker att Big Bang är en rätt bra teori, (Hör och häpna: JAG TROR INTE PÅ BIBELNS SKAPELSEBERÄTTELSE!!) men förstår inte på vilket sätt det skulle göra mig mindre kristen..?
För det fjärde... Jag vill tydliggöra att det bara är en minoritet av alla kristna som tolkar Bibeln ordagrant och tror på den. När folk frågar mig om jag tror på Bibeln brukar jag svara "Nej, jag tror på Gud". Men återigen, att tro på Gud betyder INTE att man tror vartenda ord som står i Bibeln. Jag personligen tycker att Big Bang är en rätt bra teori, (Hör och häpna: JAG TROR INTE PÅ BIBELNS SKAPELSEBERÄTTELSE!!) men förstår inte på vilket sätt det skulle göra mig mindre kristen..?
Människor har alltid varit rädda för det de inte förstår. Några är rädda för Gud, andra för hela religionen. Med utbildning tror jag rädslan skulle minska och alla skulle ha möjlighet att ta ställning till huruvida de kan och vill tro på det kristendomen verkligen innebär istället för att matas med falska föreställningar om att religion är något sjukt och farligt. Detta skapar en hemsk och onödig klyfta av avstånd, oförståelse och ogillande i samhället.
Ja, jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga. Ingen ska tvingas in i religion, men precis som vi är noga med att alla ska få ha en egen politisk åsikt bör vi också vara noga med religionsfriheten i dess rätta bemärkelse. Och för att återvända till ursprungsdiskussionen: advent utan religiöst innehåll är en omöjlighet eftersom "högtiden" inte skulle existerat utan den kristna tron.
Aldrig bra nog.
Ikväll gör det ont. Jag är arg och besviken, men mest av allt är jag ledsen.
Jag känner att vad jag än gör, vad jag än försöker med, så är någon annan alltid bättre. Hur bra jag än blir känner jag aldrig att jag är bra nog. Ett exempel: jag är med i en superhärlig liten sånggrupp, men nu vågar jag inte längre sjunga eftersom de andra är så vansinnigt mycket bättre. Jag vill inte dra ned dem.
Jag känner att vad jag än gör, vad jag än försöker med, så är någon annan alltid bättre. Hur bra jag än blir känner jag aldrig att jag är bra nog. Ett exempel: jag är med i en superhärlig liten sånggrupp, men nu vågar jag inte längre sjunga eftersom de andra är så vansinnigt mycket bättre. Jag vill inte dra ned dem.
Så jag kryper ihop i min smärta, ångest, rädsla och vill bara försvinna. Men vem kommer då, om inte Gud? Han stryker mig försiktigt över ryggen och säger att han älskar mig. Han sitter bredvid och bara tycker om mig. Och vet ni? Ibland gör det mig irriterad. Tacksam förstås, men också irriterad. Det är svårt att ta emot kärlek när man hatar sig själv så mycket och så djupt som jag faktiskt gör i nuläget. Det är svårt att ta emot Guds kärlek, och det är svårt att ta emot människors kärlek, och jag vet inte vad jag ska göra förutom att be. Kanske är det just bönen som är vägen, och att detta bara är ytterligare en av Guds lektioner för mig?
Just nu försöker jag att bara acceptera Hans närvaro och låta honom vara nära fastän det gör ont. Det gör ont att öppna upp ett hjärta med så mycket bördor och bara låta tårarna rinna. Samtidigt vet jag så väl att enda vägen är IGENOM allt det svåra, och det är dags att sluta fly.
Gud, bär mig när jag inte orkar stå själv. Led mig dit du vill och ge mig av Din kraft. Låt mig sova i din närhet och vakna i Din nåd. Hjälp mig att tycka bättre om mig själv och att våga ta emot Din och mina näras kärlek. I Jesu namn, Amen.
Gud finns alltid med oss
Domsöndagen
Det är domsöndagen. Sista dagen på kyrkoåret och därmed den dag som representerar Kristi Återkomst.
Det talas om skärseld, om helvete och om himmelrike. Det diskuteras om hur vi ska dömas på den yttersta dagen och om hur stor Guds nåd är. Om vi får komma till himmelen eller måste till helvetet för att sona våra synder.
Det är långt ifrån lätt att veta hur man ska tänka eller tro, men det här är mina tankar:
Skärselden möter vi varje gång vi inser våra fel och brister. Varje gång vi inser att vi gjort orätt mot någon i tanke eller handling, och uppriktigt ber om förlåtelse. Ånger gör ont, men den formar oss. När vi förstår att vi lever i ett destruktivt levnadsmönster och börjar förändra det gör det ont, men det skrapar bort en del av oss som inte egentligen är VI. Mina sjukdomar är inte en del av den Madeleine Gud skapade, och inte en del av den Han vill och ämnar mig att vara. Jag konfronterar mina rädslor, mina brister och jag erkänner mina fel och ber om hjälp. Jag försöker att leva som Gud vill och jag vill verkligen bli en bättre människa.
Förr eller senare tar alla våras arbeten här på jorden slut och vi får lämna tillbaka våra kroppar till jorden och våra själar flyttar hem till Gud. Det är min tro och mitt hopp att han inte kommer känna behov av att rena mig ytterligare, för jag vet att jag ändå kommer stå där i all min smuts och skämmas inför Jesus och hans renhet. Jag hoppas att jag genom mitt liv på jorden visat mitt hjärtas innersta längtan och att jag insett att jag inte är fullkomlig utan istället i fullkomligt behov av nåd. Jag hoppas att Gud istället väljer att omfamna mig och rena mig, innan vi följs åt in i himmelriket.
Kanske är det en för enkel väg. Kanske måste vi plåga oss igenom vårt första "riktiga" möte med Gud. Och kanske är jag naiv, men jag tror inte det. Jag är villig att ändra mig redan nu, och det gör ont, så jag hoppas att Jesus formar mig redan nu och att han tillför den smärta som krävs i omsorg. Jag tror att han älskar oss alla och att nåden är fullkomlig och också är till för alla. Att han omsluter, omfamnar och tar emot varje själ som kommer inför honom.
Domsöndagen är kanske inte så farlig som den låter. Kanske är den inte främst till för att göra oss medvetna om att våra synder kommer sända oss till Helvetet om vi fortsätter synda, utan för att få oss att börja förstå den enorma kärlek och nåd som visas oss när vi släpps in i det rike där ingen av oss egentligen är behörig. "Obehöriga äga tillträde". Det finns inget "ej". Och om vår mening är att sprida Guds kärlek här på jorden, då måste vi successivt, och kanske lite varje dag, gå igenom skärselden. Det gör ont, ja, men vill vi vara de vi är skapade att vara, då måste vi låta Gud hjälpa oss att bränna bort det onda som inte är vi. Ont skall med ont fördrivas...
Jag tycker om att se på Guds arbete med mig som en skulptörs arbete med ett stenblock. Han vet vad det ska bli, men ingen annan ser det än. Arbetet kommer ta tid och göra ont, men i slutändan blir det (förhoppningsvis) fantastiskt vackert och till glädje för många människor.
Som en känd skulptör sade när han skulle skulptera en ängel ur ett klippblock: "Det är enkelt! Man tar helt enkelt bara bort det som inte är en ängel".
F.R.O.G.
F.R.O.G.
Fully Rely On God.
Mitt liv är en kamp varje minut, så jag lyfter mitt hjärta till Gud och kurar ihop mig i hans famn. Litar på att Han bär och att Han har en plan. Att det finns en mening med allt detta lidande.
Mitt i allt som gör ont finns det glädjeämnen (som att Gud finns, bara en sådan sak!) och jag är otålig. Jag vill bli bra NU, ut och sprida ljus NU. Men man kan inte sprida ljus när man har så mycket mörker inom sig, först måste man vårda sin egna lilla låga så den inte slocknar. Jag får hjälp att skydda den, får hjälp att ge den det den behöver för att orka brinna.
Men.
När allt känns nattsvart och det känns som om jag bara faller, då tänker jag F.R.O.G. Fully Rely On God. Han ser allt ur ett större perspektiv. Han formar mig nu, ändrar om och det gör ont, men jag både måste och vill lita till att allt sker av en anledning och att jag någon gång kommer dra nytta av denna tillsynes meningslösa kamp.
