Fackförening.
Det känns ibland som om det är just som J sagt under sina predikningar, att världen är min arbetsplats. Vår arbetsplats. Skillnaden jag gör, är att det känns som om världen är min arbetsgivare. Gud har placerat oss här av en andledning, ändå är det världen som är arbetsgivare. Den berättar vilka egenskaper som är önskvärda, hur vi skall vara, vad vi ska göra.. Den trycker på oss information, och vill att vi rättar oss efter det.
Gud, däremot, är min (vår eg.) fackförening. Han säger emot världen, säger att vi är värda och värdefulla precis som vi är. Han jobbar för att vi ska få bättra arbetsförhållanden och bättre lön för det arbete vi utför. Han vill inte att vi ska följa alla sjuka regler och göra alla arbetsuppgifter om det blir för mycket för oss. Han vill att vi mår bra och trivs med vårt arbete. Han kan uppmuntra oss till att varsla, strejka och demonstrera.
Och han står vid vår sida i alla våra val.
Till slut, när alla arbetsdagar är över och världen inte längre är en plats för oss, vem står då med öppna armar?
Han finns där varje dag, även om det inte alltid märks.
God Bless, take care!
Bara långsamt vara.
Orkar inte förklara
Vill bara långsamt vara
Trygg i närheten
Du ger mig
Bara vara ensam
Och ändå med dig så nära
Ett par siffror bort, på andra sidan luren
Där väntar du
på mig
Jag vet att du finns där
Men jag orkar inte prata
Vågar inte ringa
Du är för underbar
Idag känner jag mig verkligen som en nobody. All ångest som sliter i mig, och jag funderar efter varför min blogg heter "gudlever". När Han känns så avlägsen.
Hennes ord. Så väl menade. Om ett behandlingshem i Varberg.
Inte är jag sjuk? Jag är väl inte sjuk? JAG ÄR INTE SJUK!
Jag vill inte äta bara.
Eller vill jag?
Vet inte vad jag vill.
Just nu vill jag bara gråta i ångest för att sedan ringa upp en av dem som vill finnas för att lyfta upp mig. Få mig att orka fortsätta andas, trots att det egentligen inte går.
Vem är man, när tanken säger ett och omgivningen något annat? När vågen visar ett och spegeln skriker något annat?
Gud. Jag vet inte vem jag är. Jag vill bara att du ska rädda mig från detta. NU.
Att kämpa.
Jag vet att han är nära. Jag vet att jag inte hör honom svara för att jag ställer fel frågor, eftersom jag vet att han svarar. Jag vet. Jag vet. Jag vet.
Men jag känner inte.
För allt känns hopplöst.
Ibland är livet verkligen en kamp.
Gud lever i dig.
"Nej då, titta närmre! Du förstår, Han lever i dig nu"
Jag har tänkt på en sak. Så många säger saker i likhet med att "om jag vore Gud, då skulle jag..." eller "jag kan inte, jag är inte Gud". Men här är fakta; de har fel! Gud lever i oss alla. I oss alla bor en liten del av Gud, och han finns där för att uträtta mirakel. Så många som säger att de vill träffa Gud, vet inte att de redan träffar honom varje dag! De känner bara inte igen honom.
I vem tar sig Gud uttryck idag? Var öppen! Han vill tala med dig. Varje dag kommer han att beröra dig genom människor, om du bara lyssnar.
Gud lever i dig.
Bless you all! <3
Intro
Jag är en tjej på 16 år som sedan ett antal år tillbaka har lidit av och kämpat med ätstörningar.
Jag har glidit ifrån Gud.
Det här är mitt sätt att påminna mig själv, och er, om hur nära oss han verkligen LEVER.
<3
