Gud Lever!

Efter denna tunga helg då jag prövats å det yttersta och fått möta svårigheter ensam, är min trygghet åter hemma i huset. Är det inte konstigt hur somliga människor kan sprida ett ljus som faktiskt skringrar mörkret inuti? Säger ord som träffar rakt i hjärtat och har en famn där man får gömma sig för världen en stund? Som genom kärlek och tacksamhet sprider detsamma? 

Och jag tänker, att om det Guds ljus jag sett genom dessa människor är så starkt att det kan få den värsta ångest att släppa och deras kärlek så överväldigande att jag blir stum, hur fantastisk måste då inte Gud vara? Jag längtar efter honom, längtar efter att få träffa Jesus på riktigt. 

För jag tror. 

 

Och för alla er som inte tror; var ändå tacksamma. Ta vara på ljuset som finns i era medmänniskor och uppskatta det. Kärlek är allt. 

 

"Jesus, jag tackar dig för dagen som gått, med alla prövningar och tårar den innehållit. Jag tackar dig för natten och ber dig att hålla extra i mig inatt, för jag skakar fortfarande efter dagen. Sitt på min sängkant, håll mig i handen, låt mig vila i Din trygga famn inatt. Jag ber dig för alla därute, alla vänner, vänners vänner och vänners vänners vänner. Välsigne dem alla. I ditt namn ber jag, Jesus. Amen"

 

Sov i ro, pappa har koll <3

 

Ibland undrar jag varför. 

Varför just jag måste bära allt jag bär, varför de dåliga sakerna aldrig kommer ensamma och varför man måste sparkas på när man ligger ner. Jag försöker tänka på Jesus, tänka att han åtminstone vet hur det känns, men då förstår jag ännu mindre varför jag ska utsättas för allt det här. Jag är inte Jesus. Jag ska inte bära världens synd. Så när jag fallit och ligger ner, kan jag inte då få hjälp upp istället för att tryckas ännu längre ned i smutsen? 

 

Guds vägar går inte alltid att förstå. Kanske är det väldigt sällan vi känner att vi förstår planen med det som händer och sker. Så jag försöker lita till att Gud faktiskt har en plan. Om han nu är fullkomligt god (vilket jag tror) så innebär det att Han aldrig skulle utsätta mig för allt detta om det inte fanns en mening. Han lider med mig, men jag måste igenom det. Ja, det måste vara så. Annars hade han ingripit och lättat vissa bördor vid det här laget. Eller åtminstone inte låtit dem bli fler. 

 

Jag vet ju att det inte syns i text, men i skrivande stund sitter jag skakandes i ångest med tårarna rinnandes. Jag är desperat och jag känner mig så maktlös och så liten inför allt som sker i mitt liv. Det känns så mörkt och så hopplöst. 

 

"De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus"

 

Han är mitt ljus, det enda jag kan klamra mig fast vid just nu. Så det gör jag. Klamrar mig fast och ber att allting får lätta snart. 

 

"Gud, jag lägger denna dag i dina händer. Hjälp mig att idag vila i din trygga famn, gå bredvid mig och stötta mig för jag är svag. Värm mig med din kärlek och lys upp mitt mörker med ditt ljus. Hjälp mig att leva som DU vill, rådge mig i beslut som måste fattas. Ge mig styrka, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den. I Jesu namn, Amen"

 

Jag har 15 bibelappar i min mobil. 15. Idag stod det träffsäkra saker i nästan varenda en. 
Gud hör bön. Han vill stötta oss. På natten sitter han på min sängkant och vaktar, på dagen finns han med i allt jag gör och inte gör. 

 

Jag såg att en man skrivit en bok med titeln Unshakeable faith in a shaking world. Visst klingar det vackert, och det är i allra högsta grad eftersträvansvärt, MEN: min tro skakar. Det gör den verkligen, även om den är starkare nu än på länge. Och vet ni? Det är ok. Det är ok, och helt normalt, att tron skakar ordentligt när vår värld rasar samman och så många bördor tynger att man knappt kan så upprätt. Jesus vill ta det oket från mig och oss, lyfta bort det, men jag klarar inte att lämna över det. Så. Han kryper in under oket, tätt intill mig, och säger "då hjälps vi åt att bära. Du är inte ensam i det här.". Jesus lämnar oss aldrig, och han möter oss där vi ÄR, inte där världen (eller vi själva för den delen) förväntar sig att vi ska vara. 

 

Gud välsigne alla er därute. <3

 

Det sägs att det är i motvind en drake stiger. I mitt liv är motvinden väldigt, väldigt stark just nu. Jag prövas gång på gång, på olika sätt, och varje gång jag tänker "yes, nu har jag koll på läget, nu är jag på väg upp på banan", så sker alltid någonting som tvingar ned mig i diket igen. 

 

Att jag har bestämt mig för att följa Gud i vått och torrt, innebär just det: i VÅTT och torrt. Att Gud finns med mig innebär inte att det aldrig regnar eller stormar. Det innebär inte att jag aldrig blir blöt. Inte heller att jag inte kan känna mig helt uppgiven, modlös, hopplös och värdelös. MEN. Det innebär att mitt i mörkret finns Guds ord och löften som stjärnor på min himmel. Det innebär också att när jag ligger face down i smutsen och inte ens kan se stjärnorna, så finns fortfarande ett litet, litet ljus. I mitt hjärta. 

 

Så när jag vill ge upp, när jag inte orkar mer och jag skrikit i ilska, frustration och besvikelse åt Gud, då tystnar jag. Vänder mig inåt och låter hjärtat viska "sådär. Nu är jag klar. Jag är helt hjälplös och maktlös, och jag har ingen kraft, så kära Gud, ge mig kraft, visa mig DIN väg och gör mig villig att vandra den."

 

Visst är det i motvind en drake stiger. Men vad behövs mer? Jo, någon som håller i snöret. Någon som vet hur man får en drake att lyfta, och som sedan kan se till att den stannar där, svävandes högt uppe på himlen. 

 

Som ni som följer denna blogg säkerligen förstått, så är mitt liv komplicerat. Det finns mycket jag mår dåligt över, och säkert ännu mer som jag borde vara så mycket mer tacksam för än jag är. Jag har många gånger velat ta genvägen hem till Gud genom att ta mitt liv, men varje gång har (för det mesta: helt osannolika) händelser hållt mig kvar i den här världen. 

 

När jag flyttade från Göteborg till Linköping och in i en ny familj förändrades mycket, inte minst då H är präst och M teolog (på god väg att bli färdig präst). Plötsligt började jag gå mer i kyrkan än jag någonsin tidigare gjort (2-3 mässor/vecka + 1 morgonbön i fransiskansk anda). Plötsligt var Gud en helt självklar del i vardagen. Ett öppet ämne, ett SJÄLVKLART ämne, istället för att vara något man skäms för att prata om och hellre sopar under mattam.

 

För exakt en vecka sedan, om än några timmar senare än skrivande stund (mellan kl. 18 och 19 för att vara exakt) upplevde jag min "kallelse". Jag satt på ungdomsmässan, lyssnade till predikan men kunde knappt fokusera. Inuti rörde sig ångest och mycket starka destruktiva tankar. Så plötsligt, när jag som så många gånger förut vände mitt hjärta mot Gud och frågade honom "VARFÖR jag måste leva? Jag orkar ju inte mer, kan jag inte bara få komma hem? Vad är meningen med mitt liv??? ", svarade Gud. En lugn, trygg känsla spred sig. Svaret kom som om det varit min egen tanke, men med en kraft och en känsla jag aldrig kunnat uppbringa själv. "För att sprida min kärlek på jorden, Madeleine. Du har kommit nära mig, du ser, känner och förstår, jag behöver dig för att nå dem som ännu är längre bort från mig." sa tanken, och jag förstod. Förstod att det var sant och förstod att jag fått ett uppdrag. Gud ville inte presentera hur än. Vilket yrke jag ska välja, hur jag ska tänka eller göra, så jag väljer att lägga allt det där i Hans händer. Låta honom guida mig och leda mig, för han har koll. 

 

Under den senaste veckan har jag också fått en insikt gällande att vara Jesu lärljunge. Jag har alltid tänkt att "inte kan väl JAG...", men har insett att det är just det jag kan. Jag vet att jag är mänsklig, syndar och gör fel, men det gör inte att jag inte får gå med Jesus. Tvärtom. Som lärljunge går jag med min mästare för att LÄRA mig av honom och för att låta honom hjälpa mig, INTE för att försöka bevisa att jag redan kan allt. Gud dömer inte mig när jag göra fel, bara kallar mig att gå närmre honom och öppna mitt hjärta för honom, så skall han leda mig in på den rätta vägen.  

 

Så jag har bestämt mig, och varje morgon är det första jag gör att tacka Gud för att han kallat mig samt överlämna mig i Hans händer och hans kärlek. Be honom att leda mig genom dagen och hjälpa mig att uttrycka hans kärlek. Och vet ni? För första gången på länge kan jag känna DET; jag har valt rätt väg. Tankarna är fortfarande hemska och ångestattackerna starka och många, men nu bygger jag mitt liv på en stadig grund. Arbetet går långsamt (antagligen för att öva mitt tålamod), men Gud har inte gett upp, och jag kan känna nu att han aldrig kommer att göra det. 

 

Hoppas ni alla får en välsignad dag i Guds namn. <3 

 

Kära bloggläsare! 

 

Om 1.5h bär det av mot mitt nya hem. Sista stunden i mitt eget rum på ett par månader avnjuts med härlig musik och regnsmatter mot fönstret. Rummet ser så tomt ut, men väskorna vid min dörr vittnar om att något stort och nytt börjar nu. När jag hade gett upp allt gav Gud mig en ny chans, så nu tar jag den. Kastar mig in i något nytt och okänt och litar på att Han har en plan och att han fångar mig. Bara i Dig har min själ sin ro. Gud finns hos mig, så trots nervositet och ångest så kommer jag våga.