Gud Lever!

Jag kan inte tjäna både Gud och anorexin. Anorexin är en Guds fiende, en mörk kraft vars mål är att bryta ned, förgöra, förinta. En usel mördare med döden som mål, och som tillfogar en massa lidande längs vägen. 

Gud vill fria. Bygga upp och återupprätta mig, men det är JAG som måste låta honom göra det. Jag måste välja vem jag vill tjäna, för man kan inte tjäna ljus och mörker samtidigt. Jag vill tjäna Gud, det vet jag, men jag måste klara av att välja på djupet och jag vet att jag behöver hjälp både av Gud och av människor för att klara av att genomföra de omfattande förändringar som valet innebär. Gud finns där, han är redo. Jag söker behandlingar, och jag hoppas så intensivt på att få komma till Capio igen. 

Jag tvivlar inte längre på att Gud finns. Aldrig. Jag behöver nu bara känna att han har en plan med mitt liv. 

 

Är nu på plats i Tjeckien. Bilat hit med familjen och på så sätt fått måååånga timmar på mig att beundra Guds fantastiska skapelse! De stora slätterna, de böljande kullarna och de spetsiga bergen. Alla vattendragen, grönskan... Allt är så underbart fantastiskt! Vår Gud är en stor Gud. Tänker vilken omsorg han har om oss. Tittar på naturen och förundras över att samme Gud också har skapat mig. MIG! Lilla, lilla obetydliga mig. Designat, ordnat, fixat. Jag är ett konstverk! 

Jag har genom ätstörningen gjort våld på skapelsen. Genom självskadebeteendet faktiskt förstört den. Jag vet att Gud förlåter mig när jag ber, men jag måste sluta nu. Sluta svälta mig och förstöra Guds tempel, sluta svälta Jesus i mig och sluta hindra hans arbete genom mig. 

Nu drev jag visst ifrån ämnet. Gud är fantastisk och jag älskar honom. I hans skapelse ser jag hans väsen. 

Gud har perfekt timing. 

Jag tvivlar inte längre. Han finns. Han står vid min sida, omsluter mig helt och fullt, har full koll på mitt liv. 

Den 3:e juni avslutade Han helt brutalt ett kapitel i mitt liv, och jag trodde mitt liv var slut. Citatet "Don''t close the book, just turn the page" kändes som rappakalja, för hur skulle jag någonsin kunna gå vidare? Resa mig igen? Livet som jag planerat föll sönder och samman och slet med sig min kropp och själ i fallet. 

Men Gud var inte färdig med mig än. 

På jobbet fann jag lugnet. Fri tillgång till kyrkan där jag varje dag kunde sitta stilla i bön och möta Gud. Gudstjänst med Jesus bredvid mig i kyrkbänken. Jag var inte redo att öppna mig för Jesus på grund av rädslan att falla isär, och möttes av en kärleksfull famn och orden "Jag vet". Närheten till havet gav mig frihet. Dessutom fanns (finns) min handledare med jesusögon, starka böner, stor tro och varm omtanke. 

Jag kollapsade. Åkte hem. Laddar för ny jobbperiod men ätstörningen är stark. Mitt i all ångest tände Gud ett ljus till: det löser sig med skolan. Jag blir kvar i mitt hemlandsting och kan nu börja söka vård på riktigt. 

 

Nu fortsätter jag be. Be för framtiden och be för nuet. Jag är inte allt för orolig längre, jag litar på Gud. Han finns, han omsluter mig, han har en plan. När han stänger en dörr öppnar han en annan och jag ser det allt tydligare. Jag ser att Han sänder sina änglar, ser att hans timing är perfekt, märker Hans omsorg. Jag litar på Gud, lägger mitt liv i Hans händer, litar på att hans vägar är högre än mina.

 

Jag är lite rörig idag och jag märker att inlägget blir därefter. Jag älskar Gud, och jag litar på att han kommer att slåss för mig. Att han älskar mig. Jag tror på bönens kraft, förlåtelse och räddning. Jag skulle kunna skriva i all oändlighet, men jag är för rörig. Helt enkelt. Men Gud hjälper mig ur detta också, jag behöver bara luta mig mot honom.