Gud Lever!

Idag är en fight mot tröttheten och kylan. Sitter i ytterkläder och bara fryser. Egentligen tror jag att jag fryser inuti också, för jag är så rädd för det som kanske kommer.

Egentligen är det dumt. Varför tänka på saker som får mig att må hemskt, när de kanske inte inträffas? Det finns många "kanske", mycket tvekan i mitt liv just nu. Det jag verkligen kan vara säker på är att jag borde lämna det vidare, till en som vi alla vet verkligen har koll. Och makt. En som älskar oss.

Varför hjälper det inte, att jag vet att Han finns i mitt rum när jag ska sova? På något vis lyckas allt det där destruktiva krypa ännu närmare, in i mitt bröst och sparka omkring där. Det lyckas viska i mitt öra, så nära att jag inte kan höra eller tänka något annat. Och det lägger en mörk hand för mina ögon så att jag inte kan se ljuset, som ju faktiskt finns alldeles intill.

Vill inte vara inlåst någonsin mer. Nej, aldrig någonsin mer. Men varje dag nu faller jag, och jag faller närmare och närmare allt jag vill hålla så långt ifrån mig som det bara någonsin går.
Det tycks ha hänt tillslut; jag tycks ha tappat kontrollen. Ändå viskar det tyst inuti, att jag aldrig haft så mycket kontroll som nu.

Egentligen kan jag inte säga så mycket säkert just nu. Men jag är mycket säker på en sak: nu har jag börjat bli rädd.


Jag vill ha dig nära
Närmre än någon annan
Jag vill ha livet nära inpå
Vill ha ditt kärleksmärke över pannan

Jag vill att du håller om mig och värmer
Jag vill att du viskar till mig om natten
Jag som är så rädd för att äta och dricka
Hur ska jag ta emot livets vatten?