Bara långsamt vara.
Orkar inte förklara
Vill bara långsamt vara
Trygg i närheten
Du ger mig
Bara vara ensam
Och ändå med dig så nära
Ett par siffror bort, på andra sidan luren
Där väntar du
på mig
Jag vet att du finns där
Men jag orkar inte prata
Vågar inte ringa
Du är för underbar
Idag känner jag mig verkligen som en nobody. All ångest som sliter i mig, och jag funderar efter varför min blogg heter "gudlever". När Han känns så avlägsen.
Hennes ord. Så väl menade. Om ett behandlingshem i Varberg.
Inte är jag sjuk? Jag är väl inte sjuk? JAG ÄR INTE SJUK!
Jag vill inte äta bara.
Eller vill jag?
Vet inte vad jag vill.
Just nu vill jag bara gråta i ångest för att sedan ringa upp en av dem som vill finnas för att lyfta upp mig. Få mig att orka fortsätta andas, trots att det egentligen inte går.
Vem är man, när tanken säger ett och omgivningen något annat? När vågen visar ett och spegeln skriker något annat?
Gud. Jag vet inte vem jag är. Jag vill bara att du ska rädda mig från detta. NU.
