Gud Lever!

Som ni som följer denna blogg säkerligen förstått, så är mitt liv komplicerat. Det finns mycket jag mår dåligt över, och säkert ännu mer som jag borde vara så mycket mer tacksam för än jag är. Jag har många gånger velat ta genvägen hem till Gud genom att ta mitt liv, men varje gång har (för det mesta: helt osannolika) händelser hållt mig kvar i den här världen. 

 

När jag flyttade från Göteborg till Linköping och in i en ny familj förändrades mycket, inte minst då H är präst och M teolog (på god väg att bli färdig präst). Plötsligt började jag gå mer i kyrkan än jag någonsin tidigare gjort (2-3 mässor/vecka + 1 morgonbön i fransiskansk anda). Plötsligt var Gud en helt självklar del i vardagen. Ett öppet ämne, ett SJÄLVKLART ämne, istället för att vara något man skäms för att prata om och hellre sopar under mattam.

 

För exakt en vecka sedan, om än några timmar senare än skrivande stund (mellan kl. 18 och 19 för att vara exakt) upplevde jag min "kallelse". Jag satt på ungdomsmässan, lyssnade till predikan men kunde knappt fokusera. Inuti rörde sig ångest och mycket starka destruktiva tankar. Så plötsligt, när jag som så många gånger förut vände mitt hjärta mot Gud och frågade honom "VARFÖR jag måste leva? Jag orkar ju inte mer, kan jag inte bara få komma hem? Vad är meningen med mitt liv??? ", svarade Gud. En lugn, trygg känsla spred sig. Svaret kom som om det varit min egen tanke, men med en kraft och en känsla jag aldrig kunnat uppbringa själv. "För att sprida min kärlek på jorden, Madeleine. Du har kommit nära mig, du ser, känner och förstår, jag behöver dig för att nå dem som ännu är längre bort från mig." sa tanken, och jag förstod. Förstod att det var sant och förstod att jag fått ett uppdrag. Gud ville inte presentera hur än. Vilket yrke jag ska välja, hur jag ska tänka eller göra, så jag väljer att lägga allt det där i Hans händer. Låta honom guida mig och leda mig, för han har koll. 

 

Under den senaste veckan har jag också fått en insikt gällande att vara Jesu lärljunge. Jag har alltid tänkt att "inte kan väl JAG...", men har insett att det är just det jag kan. Jag vet att jag är mänsklig, syndar och gör fel, men det gör inte att jag inte får gå med Jesus. Tvärtom. Som lärljunge går jag med min mästare för att LÄRA mig av honom och för att låta honom hjälpa mig, INTE för att försöka bevisa att jag redan kan allt. Gud dömer inte mig när jag göra fel, bara kallar mig att gå närmre honom och öppna mitt hjärta för honom, så skall han leda mig in på den rätta vägen.  

 

Så jag har bestämt mig, och varje morgon är det första jag gör att tacka Gud för att han kallat mig samt överlämna mig i Hans händer och hans kärlek. Be honom att leda mig genom dagen och hjälpa mig att uttrycka hans kärlek. Och vet ni? För första gången på länge kan jag känna DET; jag har valt rätt väg. Tankarna är fortfarande hemska och ångestattackerna starka och många, men nu bygger jag mitt liv på en stadig grund. Arbetet går långsamt (antagligen för att öva mitt tålamod), men Gud har inte gett upp, och jag kan känna nu att han aldrig kommer att göra det. 

 

Hoppas ni alla får en välsignad dag i Guds namn. <3