Gud Lever!

Ibland undrar jag varför. 

Varför just jag måste bära allt jag bär, varför de dåliga sakerna aldrig kommer ensamma och varför man måste sparkas på när man ligger ner. Jag försöker tänka på Jesus, tänka att han åtminstone vet hur det känns, men då förstår jag ännu mindre varför jag ska utsättas för allt det här. Jag är inte Jesus. Jag ska inte bära världens synd. Så när jag fallit och ligger ner, kan jag inte då få hjälp upp istället för att tryckas ännu längre ned i smutsen? 

 

Guds vägar går inte alltid att förstå. Kanske är det väldigt sällan vi känner att vi förstår planen med det som händer och sker. Så jag försöker lita till att Gud faktiskt har en plan. Om han nu är fullkomligt god (vilket jag tror) så innebär det att Han aldrig skulle utsätta mig för allt detta om det inte fanns en mening. Han lider med mig, men jag måste igenom det. Ja, det måste vara så. Annars hade han ingripit och lättat vissa bördor vid det här laget. Eller åtminstone inte låtit dem bli fler. 

 

Jag vet ju att det inte syns i text, men i skrivande stund sitter jag skakandes i ångest med tårarna rinnandes. Jag är desperat och jag känner mig så maktlös och så liten inför allt som sker i mitt liv. Det känns så mörkt och så hopplöst. 

 

"De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus"

 

Han är mitt ljus, det enda jag kan klamra mig fast vid just nu. Så det gör jag. Klamrar mig fast och ber att allting får lätta snart.