Gud Lever!

Ikväll gör det ont. Jag är arg och besviken, men mest av allt är jag ledsen. 
Jag känner att vad jag än gör, vad jag än försöker med, så är någon annan alltid bättre. Hur bra jag än blir känner jag aldrig att jag är bra nog. Ett exempel: jag är med i en superhärlig liten sånggrupp, men nu vågar jag inte längre sjunga eftersom de andra är så vansinnigt mycket bättre. Jag vill inte dra ned dem. 

Så jag kryper ihop i min smärta, ångest, rädsla och vill bara försvinna. Men vem kommer då, om inte Gud? Han stryker mig försiktigt över ryggen och säger att han älskar mig. Han sitter bredvid och bara tycker om mig. Och vet ni? Ibland gör det mig irriterad. Tacksam förstås, men också irriterad. Det är svårt att ta emot kärlek när man hatar sig själv så mycket och så djupt som jag faktiskt gör i nuläget. Det är svårt att ta emot Guds kärlek, och det är svårt att ta emot människors kärlek, och jag vet inte vad jag ska göra förutom att be. Kanske är det just bönen som är vägen, och att detta bara är ytterligare en av Guds lektioner för mig? 

Just nu försöker jag att bara acceptera Hans närvaro och låta honom vara nära fastän det gör ont. Det gör ont att öppna upp ett hjärta med så mycket bördor och bara låta tårarna rinna. Samtidigt vet jag så väl att enda vägen är IGENOM allt det svåra, och det är dags att sluta fly.