Gud Lever!

Igår var jag arg. Riktigt heligt förbannad på Gud. Ensam hemma kunde jag skrika åt honom, ställa frågor jag inte vågat ställa tidigare. Så många varför som rör sig i mitt inre, men Gud svarar med tystnad. 

Jag pratade med M&H om det på kvällen, sa att det känns fel att vara arg på Gud, och tänk om han blir arg tillbaka?? De log och svarade att det är tvärtom. Ilskan är en del av Guds plan i min läkningsprocess, och jag förstod att de hade rätt. Ibland måste man våga bli riktigt arg för att sedan kunna bli riktigt sams. Idag känns det skört men förlåtet, även om jag tror att precis samma frågor kommer göra mig upprörd och arg igen, och jag kan i nuläget acceptera att han har en plan som jag inte förstår. 

Det är lite svårt att förklara. Ibland känns det som om Gud räddat mig till livet "bara för att" och som att inget gott kommit ut av det (eller någonsin kommer göra det heller). Ibland känns det som om Gud jobbar vansinnigt intensivt med mig nu, formar mig, gör om, lägger pusselbitarna rätt och vill verka genom mig. Med andra ord känns det som om Gud jobbar både för fort och för långsamt. Det jag med all säkerhet egentligen kan veta är att Han jobbar på precis RÄTT sätt, oavsett vad jag tycker... 

Hm.

Svårt att ta till sig, förstå och acceptera. Gud är en lite konstig prick. 

Men jag tycker om honom ändå.