I väntan på väntan
I veckan lyftes en mycket underlig fråga från Skolverket, nämligen den om adventssamlingar utan religiöst innehåll... Då måste jag ju bara fråga, eftersom Advent innebär väntan, vad väntar det sekulära samhället på? Tomten? Och VARFÖR anses religion vara något farligt? Något som hjärntvättar och förstör sina utövare? Jag möts ofta av misstänksamhet när jag berättar att jag har en tro, och en del tycks till och med tycka synd om mig. "Stackars tjej som inte vet bättre, hon måste ha blivit hjärntvättad in i kristendomen och tror nu på en Gud som hon intensivt tillber och som hon tror styr hela universum, vilket hon säkert också tror skapades på 6 dagar"...
Åh, och de kunde inte ha mer fel!
För det första handlar tro mer om RELATION än om RELIGION. Relation kan inte tvingas fram, den har jag jobbat på själv och den kräver två aktiva deltagare.
För det andra är jag uppväxt i ett ateistiskt hem, men hade redan tidigt en dragning till Gud och kristendomen. Jag har inte gått särskilt mycket i kyrkan undantaget de tre senaste månaderna, så hjärntvättad är jag INTE.
För det tredje ligger jag inte och talar i tungor dygnet runt, och de gånger jag knäfaller gör jag det i vördnad - inte för att jag är kuvad. Jag ber för att jag tycker om Gud och för att jag tror på bönens kraft (alltså, jag förtydligar: jag tror på GUDS kraft och på hans vilja att hjälpa med det vi ber om).
För det fjärde... Jag vill tydliggöra att det bara är en minoritet av alla kristna som tolkar Bibeln ordagrant och tror på den. När folk frågar mig om jag tror på Bibeln brukar jag svara "Nej, jag tror på Gud". Men återigen, att tro på Gud betyder INTE att man tror vartenda ord som står i Bibeln. Jag personligen tycker att Big Bang är en rätt bra teori, (Hör och häpna: JAG TROR INTE PÅ BIBELNS SKAPELSEBERÄTTELSE!!) men förstår inte på vilket sätt det skulle göra mig mindre kristen..?
För det fjärde... Jag vill tydliggöra att det bara är en minoritet av alla kristna som tolkar Bibeln ordagrant och tror på den. När folk frågar mig om jag tror på Bibeln brukar jag svara "Nej, jag tror på Gud". Men återigen, att tro på Gud betyder INTE att man tror vartenda ord som står i Bibeln. Jag personligen tycker att Big Bang är en rätt bra teori, (Hör och häpna: JAG TROR INTE PÅ BIBELNS SKAPELSEBERÄTTELSE!!) men förstår inte på vilket sätt det skulle göra mig mindre kristen..?
Människor har alltid varit rädda för det de inte förstår. Några är rädda för Gud, andra för hela religionen. Med utbildning tror jag rädslan skulle minska och alla skulle ha möjlighet att ta ställning till huruvida de kan och vill tro på det kristendomen verkligen innebär istället för att matas med falska föreställningar om att religion är något sjukt och farligt. Detta skapar en hemsk och onödig klyfta av avstånd, oförståelse och ogillande i samhället.
Ja, jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga. Ingen ska tvingas in i religion, men precis som vi är noga med att alla ska få ha en egen politisk åsikt bör vi också vara noga med religionsfriheten i dess rätta bemärkelse. Och för att återvända till ursprungsdiskussionen: advent utan religiöst innehåll är en omöjlighet eftersom "högtiden" inte skulle existerat utan den kristna tron.
Aldrig bra nog.
Ikväll gör det ont. Jag är arg och besviken, men mest av allt är jag ledsen.
Jag känner att vad jag än gör, vad jag än försöker med, så är någon annan alltid bättre. Hur bra jag än blir känner jag aldrig att jag är bra nog. Ett exempel: jag är med i en superhärlig liten sånggrupp, men nu vågar jag inte längre sjunga eftersom de andra är så vansinnigt mycket bättre. Jag vill inte dra ned dem.
Jag känner att vad jag än gör, vad jag än försöker med, så är någon annan alltid bättre. Hur bra jag än blir känner jag aldrig att jag är bra nog. Ett exempel: jag är med i en superhärlig liten sånggrupp, men nu vågar jag inte längre sjunga eftersom de andra är så vansinnigt mycket bättre. Jag vill inte dra ned dem.
Så jag kryper ihop i min smärta, ångest, rädsla och vill bara försvinna. Men vem kommer då, om inte Gud? Han stryker mig försiktigt över ryggen och säger att han älskar mig. Han sitter bredvid och bara tycker om mig. Och vet ni? Ibland gör det mig irriterad. Tacksam förstås, men också irriterad. Det är svårt att ta emot kärlek när man hatar sig själv så mycket och så djupt som jag faktiskt gör i nuläget. Det är svårt att ta emot Guds kärlek, och det är svårt att ta emot människors kärlek, och jag vet inte vad jag ska göra förutom att be. Kanske är det just bönen som är vägen, och att detta bara är ytterligare en av Guds lektioner för mig?
Just nu försöker jag att bara acceptera Hans närvaro och låta honom vara nära fastän det gör ont. Det gör ont att öppna upp ett hjärta med så mycket bördor och bara låta tårarna rinna. Samtidigt vet jag så väl att enda vägen är IGENOM allt det svåra, och det är dags att sluta fly.
Gud, bär mig när jag inte orkar stå själv. Led mig dit du vill och ge mig av Din kraft. Låt mig sova i din närhet och vakna i Din nåd. Hjälp mig att tycka bättre om mig själv och att våga ta emot Din och mina näras kärlek. I Jesu namn, Amen.
Gud finns alltid med oss
Domsöndagen
Det är domsöndagen. Sista dagen på kyrkoåret och därmed den dag som representerar Kristi Återkomst.
Det talas om skärseld, om helvete och om himmelrike. Det diskuteras om hur vi ska dömas på den yttersta dagen och om hur stor Guds nåd är. Om vi får komma till himmelen eller måste till helvetet för att sona våra synder.
Det är långt ifrån lätt att veta hur man ska tänka eller tro, men det här är mina tankar:
Skärselden möter vi varje gång vi inser våra fel och brister. Varje gång vi inser att vi gjort orätt mot någon i tanke eller handling, och uppriktigt ber om förlåtelse. Ånger gör ont, men den formar oss. När vi förstår att vi lever i ett destruktivt levnadsmönster och börjar förändra det gör det ont, men det skrapar bort en del av oss som inte egentligen är VI. Mina sjukdomar är inte en del av den Madeleine Gud skapade, och inte en del av den Han vill och ämnar mig att vara. Jag konfronterar mina rädslor, mina brister och jag erkänner mina fel och ber om hjälp. Jag försöker att leva som Gud vill och jag vill verkligen bli en bättre människa.
Förr eller senare tar alla våras arbeten här på jorden slut och vi får lämna tillbaka våra kroppar till jorden och våra själar flyttar hem till Gud. Det är min tro och mitt hopp att han inte kommer känna behov av att rena mig ytterligare, för jag vet att jag ändå kommer stå där i all min smuts och skämmas inför Jesus och hans renhet. Jag hoppas att jag genom mitt liv på jorden visat mitt hjärtas innersta längtan och att jag insett att jag inte är fullkomlig utan istället i fullkomligt behov av nåd. Jag hoppas att Gud istället väljer att omfamna mig och rena mig, innan vi följs åt in i himmelriket.
Kanske är det en för enkel väg. Kanske måste vi plåga oss igenom vårt första "riktiga" möte med Gud. Och kanske är jag naiv, men jag tror inte det. Jag är villig att ändra mig redan nu, och det gör ont, så jag hoppas att Jesus formar mig redan nu och att han tillför den smärta som krävs i omsorg. Jag tror att han älskar oss alla och att nåden är fullkomlig och också är till för alla. Att han omsluter, omfamnar och tar emot varje själ som kommer inför honom.
Domsöndagen är kanske inte så farlig som den låter. Kanske är den inte främst till för att göra oss medvetna om att våra synder kommer sända oss till Helvetet om vi fortsätter synda, utan för att få oss att börja förstå den enorma kärlek och nåd som visas oss när vi släpps in i det rike där ingen av oss egentligen är behörig. "Obehöriga äga tillträde". Det finns inget "ej". Och om vår mening är att sprida Guds kärlek här på jorden, då måste vi successivt, och kanske lite varje dag, gå igenom skärselden. Det gör ont, ja, men vill vi vara de vi är skapade att vara, då måste vi låta Gud hjälpa oss att bränna bort det onda som inte är vi. Ont skall med ont fördrivas...
Jag tycker om att se på Guds arbete med mig som en skulptörs arbete med ett stenblock. Han vet vad det ska bli, men ingen annan ser det än. Arbetet kommer ta tid och göra ont, men i slutändan blir det (förhoppningsvis) fantastiskt vackert och till glädje för många människor.
Som en känd skulptör sade när han skulle skulptera en ängel ur ett klippblock: "Det är enkelt! Man tar helt enkelt bara bort det som inte är en ängel".
F.R.O.G.
F.R.O.G.
Fully Rely On God.
Mitt liv är en kamp varje minut, så jag lyfter mitt hjärta till Gud och kurar ihop mig i hans famn. Litar på att Han bär och att Han har en plan. Att det finns en mening med allt detta lidande.
Mitt i allt som gör ont finns det glädjeämnen (som att Gud finns, bara en sådan sak!) och jag är otålig. Jag vill bli bra NU, ut och sprida ljus NU. Men man kan inte sprida ljus när man har så mycket mörker inom sig, först måste man vårda sin egna lilla låga så den inte slocknar. Jag får hjälp att skydda den, får hjälp att ge den det den behöver för att orka brinna.
Men.
När allt känns nattsvart och det känns som om jag bara faller, då tänker jag F.R.O.G. Fully Rely On God. Han ser allt ur ett större perspektiv. Han formar mig nu, ändrar om och det gör ont, men jag både måste och vill lita till att allt sker av en anledning och att jag någon gång kommer dra nytta av denna tillsynes meningslösa kamp.
Konflikter är till för att lösas
Igår var jag arg. Riktigt heligt förbannad på Gud. Ensam hemma kunde jag skrika åt honom, ställa frågor jag inte vågat ställa tidigare. Så många varför som rör sig i mitt inre, men Gud svarar med tystnad.
Jag pratade med M&H om det på kvällen, sa att det känns fel att vara arg på Gud, och tänk om han blir arg tillbaka?? De log och svarade att det är tvärtom. Ilskan är en del av Guds plan i min läkningsprocess, och jag förstod att de hade rätt. Ibland måste man våga bli riktigt arg för att sedan kunna bli riktigt sams. Idag känns det skört men förlåtet, även om jag tror att precis samma frågor kommer göra mig upprörd och arg igen, och jag kan i nuläget acceptera att han har en plan som jag inte förstår.
Det är lite svårt att förklara. Ibland känns det som om Gud räddat mig till livet "bara för att" och som att inget gott kommit ut av det (eller någonsin kommer göra det heller). Ibland känns det som om Gud jobbar vansinnigt intensivt med mig nu, formar mig, gör om, lägger pusselbitarna rätt och vill verka genom mig. Med andra ord känns det som om Gud jobbar både för fort och för långsamt. Det jag med all säkerhet egentligen kan veta är att Han jobbar på precis RÄTT sätt, oavsett vad jag tycker...
Hm.
Svårt att ta till sig, förstå och acceptera. Gud är en lite konstig prick.
Men jag tycker om honom ändå.
Alltid vid min sida
På grund av svår depression har jag inte skrivit på ett tag. Jag har bett, bett och bett. Skrivit till Guds ära, skrivit lovsånger och annan kristen musik, försökt att vara öppen i hjärtat fastän likgiltigheten trängt sig på.
Igår natt låg jag vaken i ångest. Vid midnatt uppdaterade en av mina bibelappar, och jag läste. "The Lord himself will fight for you. Just stay calm."Och jag förstod. Jag förstod Guds meddelande till mig - att jag aldrig är ensam. Gud har sett mig kämpa och har räknat mina tårar, så när jag låg, slagen av alla mina fiendetankar, då bad han mig bara om en enda sak: "just stay calm". Var lugn, så ska jag slåss för dig.
Det finns ingen fiende som är Gud övermäktig, och när vi slagit oss blodiga och fallit, då står Gud där, redo att slåss för oss. Som han alltid gör. Han finns alltid vid min sida.
När jag var liten var jag väldigt mörkrädd, ända tills jag en kväll kände hur Jesus satte sig på min sängkant. Han lade handen över mig och sa "sov. Jag finns här. Jag lämnar dig inte, jag stannar även när du somnat och jag finns kvar när du vaknar.". Det var många år sedan nu, men än idag bär jag med mig bilden. När natten kryper tätt intill och mörkret får fäste, då blundar jag och ser Jesus sitta på min sängkant. Allltid vid min sida. Alltid.
Och så ytterligare två tankar, som jag inte tänker reflektera kring ikväll:
1. Inte bara i nattvarden delar vi måltid med Jesus. Det gör vi vid VARJE mål, just eftersom han alltid är närvarande.
2. Jag är den jag är, för att Gud har skapat mig till att vara just den jag är. I Hans ögon är jag perfekt, för Gud gör inga misstag.
Jag önskar er en välsignad natt i vår Herres Jesu Kristi namn. <3
(Om du har svårt att sova, strunta i att räkna får. Prata med Herden istället.)
I efterhand: Jag är A och O
Publicerat 2012-11-06 07:48:00 i Allmänt
Jesus säger att han är "A och O". Konstigt uttryck egentligen, och dessutom samma konstiga uttryck som ofta används till vardags.
"A och O" kommer egentligen från grekiskans alfa till omega, som borde översättas "från A till Ö". Jesus är helheten. Han är början, slutet och allt däremellan.Han fanns i begynnelsen, före någonting annat, och han kommer finnas kvar när allt annat är borta. Men han är som sagt inte bara början och slutet, utan också den Gud som finns med oss mitt i vardagen och skriver våra liv. Vilken bokstav vi än stöter på i vårt liv så är det Jesus. Av vilka bokstäver våra namn än består, så är det också Jesus. Han finns i allt.Alltid.
I efterhand: Alla Själars dag
Publicerat 2012-11-04 15:19:21 i Allmänt
Idag är det Alla Själars Dag. En dag då vi tänker på dem som genom döden lämnat oss, en dag att minnas den öppna famn vi möter på andra sidan. En dag att bejaka livet och ta hand om den sköra själ vi alla är välsignade med.
Just som vi är får vi komma inför Gud och han älskar varenda en av oss. Han håller om oss när vi är rädda och otrygga, gråter med oss och tröstar när vi är ledsna, skrattar med oss när vi är glada och tar emot oss när vi lämnar livet. Jag har hört en berättelse om en kvinna som i livets slutskede sade "Tänk att vakna upp en morgon, och inse att man är död!". Hon använde sig av "vakna upp". Själen vaknar, som vilken morgon som helst, även när kroppen ännu slumrar.
Jag har många gånger brottats med tankar om att vilja ge upp livet. Att inte vilja möta det, att jag vill komma hem till Gud. Få ro och vila. Glädje. Men under dagens gudstjänst hände någonting vackert. Under predikan ökade min ångest och jag tappade fokus, jag blundade och gick in i mig själv. Tankarna om att inte vilja leva växte, och jag kände hur jag stod på livets strand med havet framför mig, med vetskapen om att Guds rike väntar där bortom horisonten. Jag andades havsbrisen och kände sanden mellan tårna. Predikantens röst trängde igenom och sa "Var inte rädd". Och jag var inte rädd, men jag längtade så förtvivlat. Jag ville så gärna bege mig över till andra sidan, så desperat efter att få komma hem. Och mitt i all min förtvivlan, längtan, kluvenhet (ska jag, ska jag inte?) kände jag en varm hand mot min axel. Tung. Trygg. Och en röst viskade tyst men klart "Det är inte dags än. Men jag går med dig, alla dagar, och när det är dags, då ska jag följa dig även dit."
Jag hade kunnat bli arg eller frustrerad eller ångestfylld, men det blev jag inte. Jag blev alldeles lugn. Det är inte dags än, min tid är inte kommen. Gud vill någonting med mitt liv här på jorden, och han värnar om min själ. Kanske kommer mitt liv någon gång spela stor roll i någon annans liv. Kanske vill Han verka genom mig mer än jag förstår nu.
Det är Alla Själars Dag. Levande och döda. Men kalla det vad man vill, egentligen är det Guds dag precis som alla andra dagar. För mig betyder Alla Själars dag att vi ska minnas att alla själar, oavsett om de är bundna till en levande kropp eller inte, bärs och älskas av Gud.
Strul
Det har varit lite strul med bloggen, och inlägg som borde publicerats här har hamnat i min andra blogg. Publicerar dem nu, även om det är i efterhand så tänker jag att det kanske är bättre sent än aldrig!
Jag är hemkommen efter en vacker morgonmässa, och vet ni? Idag fick jag assistera. Har alltså idag lämnat ut nattvarden för första gången, och det känns stort och heligt. Jesus var och är så närvarande idag. Så fastän orken till livet är mycket liten, vet jag nu att Gud vill någonting med mitt liv. Jag känner det.
Som igår, när jag kände "JAG ORKAR INTE MER", och satte mig vid pianot för att distrahera, då hände något underligt. Jag tänkte att jag skulle spela igenom mina låtar men blev bara irriterad, och tänkte att jag väl helt enkelt fick skriva något nytt. Men om vad? Och vet ni vad det första som kom i huvudet var..? NATTVARDEN. Hah, skrattade en stund för mig själv och åt Gud som är så underlig, så rolig och så allvarlig och så kärleksfull, och sedan började jag skriva.
Nu känner jag mig trött och lite ledsen, men jag försöker hålla ut och överlämna mig åt Gud. Han är starkare, han bär när vi inte orkar själva. Och. Han älskar oss.
